Alltid hungriga

Likt två hungriga termiter tuggar vi oss beslutsamt genom stadens kulinariska mångfald. Vi smaskar på, tuggar och stönar nöjt. Hur ska vi kunna lämna all den här underbara mexikanska maten och återigen hänvisas till Santa Marias tex-mex gegga till mat. Vi planerar redan för hur vi illegat skall försöka importera några mexikaner. Vi måste trots alla uppenbara fördelar med att ha en egen armada av mexikanska kockar försöka tänka om. Det vore fullkomligt fatalt att hamna i klammeri med immigrationsverket och stå anklagade för trafficking. Det skulle troligtvis radera våra chanser att käka riktigt god mexikansk mat för all framtid. Det känns därför så avgörande att tugga i oss så mycket godsaker som det bara är rimligt. Rimligheten kan i och försäg diskuteras. Vi har nog för länge sedan passerat gränsen för det passande. Varm korv eller falafel stavas Burrito här borta, det finns varken bamse eller extra-stor bara el Gigante.

Den här helgen har vi njutit helamerikansk diner mat (tuna melt och burgare), ryska bakverk (pierogi, piroshki, blinchiki) och självklart mexikanskt (burrito, tamales och quesadilla). Om inte Mohammed kommer till berget så får berget komma till Mohammed.

Vi konstaterar att vi nästan aldrig har blivit besvikna efter ett restaurangbesök här.  Minsta lilla sylta lever upp till våra förväntningar. San Francisco är helt enkelt en stad man upplever bäst genom sina smaklökar. Vi måste därför vila, ty vi har träningsverk i våra käkar. 

Huskatter och husvakter

Det är nog ingen nyhet, men inuti mig bor en galen kattant. Det troligaste slutet för mig är att sluta som lunch för min inavlade hjord av halvvilda katter. Efter år av excentriskt kattsamlande och som samhällets parias kommer jag kollapsa mitt i flocken och så småningom delvis bli uppäten av mina högt älskade husdjur.  Självklart hoppas jag på ett annat slut.  Det vore bra mycket trevligare om finalen gick på Österlen.  Efter åratal av talanglöst drejande landar jag så småningom i en ofärdig lerklump. Jag kan verkligen tänka mig att ägna mina sista år till att trava runt i den pittoreska delen av Skåne.  Självklart uppklädd i Gudrun Sjödén från topp till tå.  Hela konkarongen, inklusive asymmetrisk frisyr med tillhörande gigantiska, nonfigurativa silversmycken.

Jag fyller just nu ett hål av kattsaknad, efter en plågsam separation från min egen kattängel Sylvia. Hon är mer känd som kattslampan. Hon kastar sig villigt på rygg för vem som helst som ger henne lite uppmärksamhet. Jonas och jag har nämligen flyttat ut på landet. Vi är husvakter åt Jonas supersköne professor. Det hela är en ganska enkel historia. Huset städas av en städare och trädgården sköts av en trädgårdsmästare. Själva huset är inte en enkel historia. Vi förväntas gulla med katterna och bada i poolen. (POOLEN) . Livet på en (San Francisco) pinne.  

Ännu mer pride

Vi tog hysteriskt mycket kort (för att vara oss) under paraden. Här kommer ett axplock av homotok. Håll tillgodo!

Slaska tratt och packa bajs

Nu har det bögats och lebbats så det stänker. Det har dansats och bytts kroppsvätskor, dock försiktigt för att inte dra på sig ett dödligt virus. Samma tonårsgrupper som för en tid sedan viftade övertygande med St. Patrick-flaggor (charms och gröna hattar) har transformerats till regnbågsanhängare och viftar lika glatt med sina bara bröst och/eller dadelklasar. Alla grupper i samhället fanns representerat i Pride-paraden, San Francisco är allas hem och välkomnar alla. Hela staden har varit hobby-gay eller läder-gay eller bara medmänniskor som älskar andra medmänniskor av samma kön, som fortfarande av en outgrundlig andledning inte äger samma grundläggande rättigheter i samhället. Att vara olika här blir lätt konformistisk (alla är lika olika), i den här underbart tillåtande staden. När valmöjligheterna är obegränsade vill man kanske undvika att välja. Man känner sig fri att hoppa från gren till gren och vi gör vårt bästa för att hänga på och testa, från en dykes on bike till jordholkskongasspelare. Equality for all, genast! 

Svart på Vitt

Finns den äldsta nu levande Sverigedemokraten i Kalifornien? Är mannen på bilden en supporter till Sveriges lag i Bridge-VM? Har Thore Skogman återuppstått (eller fick han slut på rim och ville bara lång, långt bort)? Frågorna radar upp sig likt pärlor på ett halsband. Tyvärr står vi helt ensamma utan varken Olle Häger eller Hans Villius att hålla i handen, vi vet inte fortfarande inte vem han är. Midsommar firades i Sveadal en gård som drivs av The Swedish American Patriotic League och den svensk-amerikanska patriotiska föreningen blandade och gav. Naturskönt landskap, Vikingahjälmar, polska korvar och Miss Midsummer tävling. Det hela visade sig vara en ganska oortodox tillställning; kräftor istället för sill, solsken istället för hällregn och kul utan sprit. Trots allt detta skojsiga kändes det ändå tomt vi dagens slut. Känslan av saknad kom krypande likt en objuden gäst. Vi skulle mycket hellre velat fira midsommar med er, underbara vänner och släktingar (inklusive hällregn). Midsommar firas endast i Sverige (punkt).

Köttbordet

San Franciscosorna gillar det här med gatufester. Har man missat att läsa i tidningarna vad som står på är det bara att vädra likt en blodhund. Efter ett par-tre kraftiga inandningar så vet man att gäddorna inte luras i vassen utan ligger marinerade och färdiga på grillbordet. Doft av rå fisk, burrito, Kabonsy, hallibabb och fylla. Japanfest, Vietnamfest, St Patricks Day, Kinafest, Mexicofest, Polskfest och Ryssfest är alla självklarheter i och med att det finns stadsdelar där dessa befolkningsgrupper har starka fästen. Här verkar det alltid finnas ett kreativt skäl till att ställa till partaj. Hundfest, Cykelfest, Bäverfest, Luftgitarrfest, Kondomfest, Pelargonfest, Städastrandenfest, Fools Day är bara en bråkdel av saker som bör firas. Är man snuvig kan man alltid använda gluggarna. Stekborden skapar röksignaler som syns över hela staden. Även om man missar ovan nämnda tecken är det bara att ta en närmare titt på övriga Ciscos. Folk gillar att klä ut sig eller klä av sig. 

Bay to Breakers

Den här söndagen stängdes halva staden av. Tusental hade anmält sig till världens äldsta lopp (anno 1912). Lika många sprang, promenerade, lufsade och cyklade helt utan att bry sig om något så världsligt som ett startnummer. Loppet är bara 12 kilometer och startar i centrala San Francisco. Därefter springs det genom hela staden och man går i mål vid Ocean Beach.  De flesta klär ut sig och regeln är; ju tokigare desto bättre och allra bäst spritt språngande naken. På grund av rätt så ivrigt drickande tenderar loppet att balla ur en smula och vid slutet är det mer karneval än något annat.

Titta på bilderna istället!

Blogga vilken kvalfylld uppgift, man känner en tvingande skyldighet att producera. Denna helg var vi på minisemester i Muir Woods, Point Reyes National Sea Shore och Sausalito, symptomatiskt nog ägnades en hel del tid till att fundera på hur vi på lagom skojsigt sett kunde pressentera vår lilla fältövning i ord och bilder. Här ser ni några exempel på ironiska poser och en del kvasikonstnärliga närbilder. Det är med andra ord svårt att hitta rätt ton för bloggen, sålunda har vi spionerat en del på andras bloggar för att hitta rätt.  Vi vill vara lättsamma utan att vara klämkäcka, personliga utan att vara kletigt sentimentala och informativa utan att bli torra. Det är självklar svårt att lyckas famna allt detta och samtidigt vara sanna.

Efter en del läsande av bloggar och övriga kommunikations sidor på Internet har vi lyckats utkristallisera något nytt, ett fenomen (om ni så vill). Det verkar som om internettare gärna formulerar sig kryptiskt, korthugget samt medvetet felstavat. Internet låter folk plocka fram sina mest lyriska sidor och ställer låga krav på förstålighet Är detta en modefluga eller en pose? En markör lika övertydlig som att klä sig i svartbasker och röka pipa på Österlen eller slå på bongotrumma runt Haight Street. Eller så lockar Internet fram folks mindre lyriska sidor och man förstår alldeles för mycket. Kontentan är att titta på bilderna och skit i vad vi skriver. Läs en bok istället.

Det regnar

Amerikaner verkar vara ett väder okänsligt folk. Det är som om deras val av kläder styrs av kalendern inte av utomhustemperaturen.

Vi svenskar vet att 1 a maj kan betyda flera olika kläder. Vissa goda år njuter vi av solen genom att exponera vår bleka lekamen. Vi klär oss i vippiga kjolar och i tunna linnen njuter vi av vår ledighet. Flitiga som små bin arbetar vi på vår bränna. Sämre år inser vi att lager på lager är det bästa försvaret. Vi söker simulera vår genom att använda våraktiga mössor och mindre vintriga scarfs, kanske försöker vi fästa en tygblomma på slaget. Bistert gnisslar vi våra tänder och mumlar nästan ohörbart…den där växthuseffekten kanske inte är så tokig…

Amerikanerna gör tvärtom. De vaknar, gnuggar sig i ögonen, gör sin morgontoalett och tar en titt i kalendern (ja, förmodligen bara i kalsipperna). Anger då kalendern sommarmånad, klär man sig i sina gladaste shorts, sin reklam t-shirt (vid finare tillfällen pikétröja) och på fötterna givetvis flip-flop.  Det spelar självklart ingen roll att temperaturen ute precis snuddar 10 plus. Är det maj så är det.

 Jag måste medge att min egen identitet som robust viking har rubbats något. Utan några som helst undantag är jag alltid den mest påpälsade och lever ständigt med folks undrande blickar. Jag undrar nu om jag måste omvärdera uttrycket: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Borde jag istället brodera: Det finns inget dåligt väder, bara olika dagar i almanackan.  Eller kanske ännu hellre: Varje dag är en ny anledning till att bära: flip-flop.

Den glade bagaren i san re..frisco

Märkligt nog gick denna helg lika fort som den förra. Vi började lördagen med att besöka vårt favvobageri. Det kooperativa bageriet Arizmendi. Här bakar de med det stoff drömmar vävs av. Med varje munsbit sjunger guds änglar ackompanjerade av himmelska basuner. Det gudomliga nersköljdes med kaffe och Kino P1. Borglighet, svartguld och bakverk i en skön cocktail. Efter denna kolhydratchock var vi redo att möta dagen. 

Bland lejon, elefanter och sand

Era favorit Frisco bor har muterats till äventyrare. Strävan efter La dolce vita verkar vara Borta med vinden, i stället är vi rena rama Steve Irwin. Förvånade? Det stora vildmarksäventyret lokaliserades till Ano Nuevo. Jonas ville såklart visa sig från sin mest manliga sida och började omedelbart brottas med sjöelefanternas ungar. Speciellt de luddiga vita med gigantiska ögon fick redigt mycke jämtstryk. På kortet ser ni ett offer som tröstas av några äldre vänninor.

ett litet steg ut i cyberrymden

jonas och moi har startat ett forum för nära och kära. Ett nyckehål att tjuvkika i. En plattform för att ivrigt påheja eller måhända lika övertygande förkasta våra öden och äventyr. Vi lovar att vara lagom flitiga med våra inlägg och underhållande ärliga om våra eskapader. 

Håll till godo, som man säger i branchen.