Bay to Breakers

Den här söndagen stängdes halva staden av. Tusental hade anmält sig till världens äldsta lopp (anno 1912). Lika många sprang, promenerade, lufsade och cyklade helt utan att bry sig om något så världsligt som ett startnummer. Loppet är bara 12 kilometer och startar i centrala San Francisco. Därefter springs det genom hela staden och man går i mål vid Ocean Beach.  De flesta klär ut sig och regeln är; ju tokigare desto bättre och allra bäst spritt språngande naken. På grund av rätt så ivrigt drickande tenderar loppet att balla ur en smula och vid slutet är det mer karneval än något annat.

Titta på bilderna istället!

Blogga vilken kvalfylld uppgift, man känner en tvingande skyldighet att producera. Denna helg var vi på minisemester i Muir Woods, Point Reyes National Sea Shore och Sausalito, symptomatiskt nog ägnades en hel del tid till att fundera på hur vi på lagom skojsigt sett kunde pressentera vår lilla fältövning i ord och bilder. Här ser ni några exempel på ironiska poser och en del kvasikonstnärliga närbilder. Det är med andra ord svårt att hitta rätt ton för bloggen, sålunda har vi spionerat en del på andras bloggar för att hitta rätt.  Vi vill vara lättsamma utan att vara klämkäcka, personliga utan att vara kletigt sentimentala och informativa utan att bli torra. Det är självklar svårt att lyckas famna allt detta och samtidigt vara sanna.

Efter en del läsande av bloggar och övriga kommunikations sidor på Internet har vi lyckats utkristallisera något nytt, ett fenomen (om ni så vill). Det verkar som om internettare gärna formulerar sig kryptiskt, korthugget samt medvetet felstavat. Internet låter folk plocka fram sina mest lyriska sidor och ställer låga krav på förstålighet Är detta en modefluga eller en pose? En markör lika övertydlig som att klä sig i svartbasker och röka pipa på Österlen eller slå på bongotrumma runt Haight Street. Eller så lockar Internet fram folks mindre lyriska sidor och man förstår alldeles för mycket. Kontentan är att titta på bilderna och skit i vad vi skriver. Läs en bok istället.

Det regnar

Amerikaner verkar vara ett väder okänsligt folk. Det är som om deras val av kläder styrs av kalendern inte av utomhustemperaturen.

Vi svenskar vet att 1 a maj kan betyda flera olika kläder. Vissa goda år njuter vi av solen genom att exponera vår bleka lekamen. Vi klär oss i vippiga kjolar och i tunna linnen njuter vi av vår ledighet. Flitiga som små bin arbetar vi på vår bränna. Sämre år inser vi att lager på lager är det bästa försvaret. Vi söker simulera vår genom att använda våraktiga mössor och mindre vintriga scarfs, kanske försöker vi fästa en tygblomma på slaget. Bistert gnisslar vi våra tänder och mumlar nästan ohörbart…den där växthuseffekten kanske inte är så tokig…

Amerikanerna gör tvärtom. De vaknar, gnuggar sig i ögonen, gör sin morgontoalett och tar en titt i kalendern (ja, förmodligen bara i kalsipperna). Anger då kalendern sommarmånad, klär man sig i sina gladaste shorts, sin reklam t-shirt (vid finare tillfällen pikétröja) och på fötterna givetvis flip-flop.  Det spelar självklart ingen roll att temperaturen ute precis snuddar 10 plus. Är det maj så är det.

 Jag måste medge att min egen identitet som robust viking har rubbats något. Utan några som helst undantag är jag alltid den mest påpälsade och lever ständigt med folks undrande blickar. Jag undrar nu om jag måste omvärdera uttrycket: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Borde jag istället brodera: Det finns inget dåligt väder, bara olika dagar i almanackan.  Eller kanske ännu hellre: Varje dag är en ny anledning till att bära: flip-flop.